Tillbaka i vardagen.

Sista dagen i London gjorde jag inte så mycket. Duschade och gjorde mig iordning, åt frukost, packade. Checkade ut tjugo i tolv ungefär, och åkte in till Paddington för att lämna min väska. Efter det var planen att åka till Forbidden Planet, gå på Sherlock Holmes-museum, och äta på Five Guys. Kände redan i söndags att jag kunde hoppa över FP, för jag hade ändå handlat i deras bås inne på Who-mässan. Åkte direkt till Five Guys istället, och beställde en burgare med "little" fries. Alltså en normalstor pappersmugg fylld, plus lika mycket till. Burgaren fick jag ner (den hade jag ju längtat efter sen vi var i Orlando, så den kunde jag inte lämna), men orkade inte mer än en tredjedel av mina pommes... Det var i alla fall precis så gott som jag kom ihåg det. Brydde mig inte om att gå till 221b Baker Street heller, jag var alldeles för trött och stressad. Tänkte "äh, jag tar det nästa gång." Så jag åkte tillbaka till Paddington, hämtade väskan, och satte mig på första bästa Expresståg mot Heathrow. Flygplatserna och flygplanen bjöd inte på speciellt mycket spänning. Jag kom hem i alla fall. Det var skönt. 
 
Igår jobbade jag, och var jättetrött hela dagen. Kollade lite Vem vet mest, Sherlock, How I met your mother, och The thick of it (because Peter Capaldi) på kvällen. 
 
Idag har jag också jobbat. Trött. Satt och gäspade alldeles för mycket sista timmen. Sen var det kalas hemma hos Loke, som hade fått en hel del Who-grejer innan jag kom. Av mig fick han en TARDIS-plånbok, och en sonic screwdriver som Matt Smith höll i när jag tog kort med honom. Jag är riktigt stolt över att jag kom på en så bra idé. :)
 
Alex Day (musiker, youtubare, mångsysslare) postade detta på sin tumblr idag, och jag blev förvånad över att jag hade glömt det - för jag var på samma panel och hörde samma sak. Och det berörde mig (och alla andra) så himla mycket. Steven Moffat (huvudförfattare och showrunner för Doctor Who) fick frågan "can you imagine life without Doctor Who?" och på det svarade han:
 
It’s hard to talk about the importance of an imaginary hero. But heroes ARE important. Heroes tell us something about ourselves. History books tell us who we used to be, documentaries tell us who we are now but heroes tell us who we WANT to be. And a lot of our heroes depress me. But when they made this particular hero, they didn’t give him a gun, they gave him a screwdriver to fix things. They didn’t give him a tank or a warship or an X-Wing fighter, they gave him a call box from which you can call for help. And they didn’t give him a superpower or pointy ears or a heat ray. They gave him an extra heart. They gave him two hearts. And that’s an extraordinary thing. There will never come a time when we don’t need a hero like the Doctor.
 
Jag ville bara dela med mig av detta, för det är så fantastiskt fint sagt. 
 
Plus att jag insåg att Alex Day var i samma "grupp" som jag (tillsammans med några tusen till) och det är lite coolt. Synd att jag inte såg honom, hade så gärna velat säga hej. 
Dagbok, Doctor Who, Resa | Alex Day, Doctor Who, Five Guys, How I met your mother, London, Matt Smith, Peter Capaldi, Sherlock, Sherlock Holmes, Steven Moffat, The Thick of it, Vem vet mest | |
#1 - - Tjatmoster:

Tänkvärt det där. Som barn är det viktigt med superhjältar och goda krafter, vi borde hålla kvar det och utnyttja det i stället. Det där med Doktorns två hjärtan är ju så bra formulerat.

Men det var väl ändå i NY vi var på Five Guys? Eller?

Svar: Han kan formulera sig, den där Moffat. :)
Jo, i NY var vi på Five Guys. Men i Orlando var vi på ett shoppingcenter med food court, och där åt i alla fall jag och Hannes (eller Isak?) Five Guys. :)
Josefin

Upp