jos

 

Det finns så mycket dumma människor. Alltså, folk som inte har någon som helst uppfattning om sin omgivning. 

 

När jag åkte tåg för några dagar sedan hamnade jag några säten ifrån två tjejer i min ålder och den enes barn ~2-3 år. Barnet skrek av skratt, med skärande hög volym. Helt okej, jag förväntar mig inte att ett så litet barn ska ha någon typ av volymkontroll eller ens en tanke på det. Jag kände mig dock ganska irriterad på mamman, som fortsatte kittla barnet så hen skrek. Mittemot dem satt en annan förälder med ett barn i samma ålder. Barnen blev nyfikna på varandra och började så småningom springa fram och tillbaka genom mittgången tillsammans. Gulligt! Tyckte jag en liten stund. Tills barn 2 spottade på golvet och föräldern bara tittade på. Näe, inte okej. De fortsatte springa fram och tillbaka. När andra passagerare och personal på tåget behövde gå förbi hände det inte mycket hos föräldrarna, utan man fick försöka gå slalom förbi barnen. Suck. 

   

När barn 2 och hens förälder gick av tåget sprang barn 1 fortfarande genom vagnen, och stannade till då och då hos någon resenär och slog/nöp där hen kom åt. Likadant när ungen stannade vid cyklarna i tåget, hen drog och slog. Mamman? Jovisst, under nästan hela tiden sa hon åt sitt barn "Nej, nu räcker det, så får du inte göra, jajja," och så vidare. Om det hjälpte? Inte ens nästan. 

 

Till sist reste sig mamman för att fånga upp sitt barn och få hen att stilla sig. Barnet sprang fram och tillbaka, och mamman vandrade efter. "Nej, sluta nu." Hen satte sig med ryggen mot tågets dörrar. Alltså, dörrarna ut från tåget. OCH MAMMAN GJORDE INGET? SA INGET? Åh gud, jag hade blivit livrädd. Det är väl klart att dörrarna är låsta och inte ska kunna öppna sig, men jag vet ju hur det suger till ibland när två snabba tåg möts. Jag kanske är fånig. Jag vet inte. Jag tyckte i alla fall att det var otäckt. 

 

När vi närmade oss stationen hade mamman åtminstone sagt till barnet att akta sig för dörrarna, och sedan hämtat och satt hen i vagnen. Skönt! I högtalarna ropades det ut att tåget av någon anledning inte kunde köra hela vägen fram på perrongen med en gång, så det skulle dröja ett par minuter innan tåget stannade och vi kunde öppna dörrarna. Klart och tydligt. Mamman och hennes kompis stod framför dörrarna och tryckte på öppna-knappen, fast tåget fortfarande inte stannat helt. "Men varför går det inte att öppna? Har dörrarna gått sönder?" ÅÅÅÅÅÅÅHHH. 

 

Samtidigt kom en annan person fram, med sina två hundar. Barnet tyckte det var jätteroligt och började klappa. Ingen sa något. Mamman frågade inte om det var okej. Den ena hunden ställde sig på bakbenen och hoppade nästan upp i barnvagnen. Ingen sa något. Hundägaren frågade inte om det var okej. 

 

När tåget till slut stannade och vi gick längs perrongen hamnade jag bakom sällskapet med det lilla barnet. Hen satt i sin vagn som mamman körde, samtidigt som hon tände sin cigarett. 

 

Jag blir så trött på folk ibland. 

 

---

 

Nog om det. Kanske. Vi får se. 

 

Positiva saker nu. 

 

Min nya roliga lilla hobby: Den här målarboken. Den gör det lätt att vara kreativ! Titta här liksom -