Ovanliga dagar är också dagar.

Idag välkomnar jag min hjärna tillbaka! Det har varit lite svårt att tänka den senaste veckan. Fråga inte varför. Inte för att jag inte vet, men för att jag inte vill svara. 
 
Jobbade tre timmar i morse, varav en halvtimme var personalmöte. Sedan åkte jag till Göteborg för en utbildning, som också räknades som jobb. Konstig dag, det här. Nu har jag ganska nyss kommit hem, laddat två tvättmaskiner med smuts, och äter lite yoghurt eftersom jag glömde köpa mat förut. 
 
Förresten så har jag ett litet mysterium som jag inte orkar googla fram svaret på precis nu: 
   Om man har en burk honung i skafferiet och den blir kall, så blir honungen hård och kristalliserad. När den värms upp igen så försvinner kristallerna och den mjuknar. Det händer inte med flytande honung..? Varför? Är sockerhalten för låg/vätskehalten för hög? Den stelnar och blir grynig som den vanliga, men sen stannar den så, även om man försöker tina den i vattenbad... 
 
Det har jag funderat på ett tag. Nu kanske ni också gör det. 
 
Ska ganska snart åka till stallet och mocka åt tre hästar som i natt fick stå inne längre än de brukar... Det blir tungt. Har nog lite bra poddar laddade på mobilen, så jag ska överleva detta. Fast å andra sidan skulle jag nog klara mig ändå, för jag gillar ju när det är tyst. Speciellt nu när jag kan tänka igen. 
#Blogg100, Dagbok, Funderingar, Häst, Jobb | #Blogg100 | | En kommentar |

Vad ska jag göra med mitt liv?

I natt vaknade jag av ett gäng jättekraftiga smällar. Inga fjantiga småsmällare, utan starkare grejer. Läskigt. Somnade om igen ganska snabbt dock. Idag hörde jag att polisen hade varit i närheten strax efteråt, så förhoppningsvis fick de tag i puckona som smällde. 
 
Gick upp ganska sent idag. Gjorde ett par mackor, startade datorn, och började översätta gårdagens avsnitt av Doctor Who. Gick ganska snabbt och lätt idag, men när jag tittade på avsnittet tillsammans med kusin och hans föräldrar hittade jag tre fel jag hade gjort. Det är nog bäst jag fixar dem nu kanske, innan jag glömmer av vad de var... 
 
Vi såg även på En helkväll med Jonas Gardell. Jonas är alltid fantastisk. Verkligen. Men det var lite för mycket sång- och musiknummer tycker jag. Han trollbinder bäst när han står rätt upp och ner och pratar. 
 
Och så drack vi lite vin och åt mycket mat. Som vanligt.
 
---
 
Ibland får jag lite ångest och svindel och prestationsångest när folk försöker övertala mig att börja plugga. Oftast är det mitt gamla vanliga kassa självförtroende som säger "Nej, nej, nej. Det är ingen idé att du försöker för du kan ju ingenting ändå. Du har ju ett jobb nu, om du börjar plugga och lämnar ditt jobb kommer du aldrig få ett nytt." Och ibland är det bara total vilsenhet, för jag vet verkligen inte vad jag vill göra. 
 
Filmvetenskap var dagens förslag. Visst, det låter ju bra. Men... vad innebär det? Ska jag bara läsa om film? Vad ger det? Eller ska jag satsa på nåt mer praktiskt, och faktiskt utbilda mig för att jobba med att göra film? Och vilken djungel det skulle vara, att ta reda på vilken inriktning jag skulle söka mig till då. 
 
Alltså... Jag vet att de säger att pengar inte kan köpa lycka, men hade jag haft några miljoner kunde jag ju liksom testa lite olika utbildningar riskfritt. Ja ja. Jag ska i alla fall göra högskoleprovet på lördag. Och hoppas att jag inte gör sämre ifrån mig än sist. 
Dagbok, Doctor Who, Film, Funderingar, TV | #Blogg100, Doctor Who, Högskoleprovet, Jonas Gardell | | En kommentar |

Ensamhet.

Ensamheten har många sidor. 
 
En av dem är den underbara känslan av frihet, när man vill vara ifred och ingen kommer och stör. Ingen är i närheten. Man är ensam och ifred och ostörd. 
 
En annan är den tomma, nästan sorgefyllda känslan man kan få när man tänker på alla som har tvåsamhet i sin vardag istället för ensamhet. När man tänker på alla de som har någon, någon speciell, någon som alltid finns där och som är den första de tänker på - och när man inser att man själv inte har någon speciell. Ingen speciell att dela de små detaljerna med.
 
En sida av ensamheten är den som gör att man blir mörkrädd för att man inte hör en enda människa. Man vet att ingen är nära, och om det händer något så kan ingen hjälpa. 
 
De flesta sidorna av ensamheten är mörka och tomma och sorgsna. 
 
Ikväll känner jag mig mörk, tom, och sorgsen.
Dagbok, Funderingar | #Blogg100, Ensamhet | | Kommentera |
Upp