Tillbakablickar.

Julen är över (ungefär), jag blev totalsänkt av gårdagens Doctor Who, och året 2013 är snart slut. Allt känns grått. 
 
Perfekt tillfälle för att blicka, och längta, tillbaka!
 
För två år sedan idag var vi vid den här tiden på väg mot New York. Hela annandagen gick åt till resan, och känslan när vi äntligen var igenom alla säkerhetskontroller och fick andas den första USA-luften var fantastisk. Vi stötte ju visserligen på lite problem med lägenheten vi hade bokat men som inte fanns, och med lägenheten vi fick istället som efter ett par dagar varken hade ström eller varmvatten, men bortsett från de detaljerna var veckan då vi bodde i Hell's Kitchen bland det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv.
 
Första morgonen när vi fick se staden i dagsljus. Frukostarna hos Johnny/Giannis på City Light Diner, alla butiker vi hade längtat efter, Five Guys Burgers, Central Park, World Trade Center och Frihetsgudinnan som vi bara såg på håll men det gick bra ändå, nyårsmiddagen i restaurangen nedanför vår lägenhet, Times Square, tunnelbanan, Yellow Cabs, Apple Store på 5th avenue, Brooklyn Bridge. Manhattan är precis vad man förväntar sig, och precis vad man vill ha. 
 
 
 
 
Eftersom inte min kamera fungerade har jag samvetslöst snott bilderna från vår resegrupp på Facebook, och jag hoppas att mitt resesällskap inte misstycker. 
 
För drygt två och ett halvt år sedan såg jag mitt första avsnitt av Doctor Who. Referenser till serien fanns precis överallt på nätet och flera personer jag följde på twitter pratade om det. Själv ogillade jag flera av skådespelarna och tänkte att serien mest verkade fånig och irriterande. Men så tog nyfikenheten överhanden, och jag bestämde mig för att ge "första" avsnittet en chans. Rose, hette det. Några minuter in i avsnittet dök Doktorn upp och sa åt 19-åriga Rose att springa. Run. Och sen var jag fast. Att börja se på Doctor Who var som att bli kär. Inte i någon speciell karaktär eller skådespelare, utan i serien som helhet. 
 
Det tog mig ungefär tre veckor att se fem och en halv säsong, och sedan var jag ikapp. Det var då det jobbiga började... För sedan dess har det bara släppts en och en halv säsong, och vi Whovians har väntat, och väntat, och längtat, och väntat, och väntat. Under nästan hela den här tiden har Matt Smith varit Doktorn, men igår tog hans saga slut. Den Elfte Doktorns tid är avslutad, och nu tar den Tolfte vid. Nu och nu, förresten, det dröjer till slutet av sommaren innan vi får lära känna Peter Capaldi som Doktorn. Mer tortyrmässig väntan alltså. 
 
Min Londonresa i November i år var också alldeles fantastisk, men den dokumenterade jag ganska ingående under tiden jag var där, så jag nämner den bara i förbigående som något annat jag längtar tillbaka till. 
 
Ett år tidigare var jag i London för första gången. Då hann vi se Big Ben (på väldigt nära håll), London Eye, Buckingham Palace, en Sherlockstaty utanför 221b Baker street och en Sherlockvaxdocka inne på Madame Tussauds. Bland mycket annat. 
 
Men vet ni vad? Man kan inte bara längta tillbaka. Man måste se framåt också, och då är det viktigt att ha saker att se fram emot. 
 
Den förste januari kommer äntligen Sherlock tillbaka, och det har jag väntat på i två år. Cumberbatch, Freeman, Gatiss. Vad kan gå fel? Här är en minisode (Thank you, Moffat!) som förberedelse för oss som längtar. 
 
Den elfte januari blir vi bjudna på Falkenbergsrevyn och middag på Grand. Tack Konsum! 
 
Den förste februari har Jenny Stoned releasefest för plattan The Waster. Stolt trummis-syrra här!
 
Den åttonde februari får jag se En skam för Sverige på Kungsbacka Teater. Magnus Betnér och Soran Ismail. Fantastiskt bra julklapp som jag inte alls hade väntat mig. :)
 
Den åttonde mars tar vi en tjejhelg i Göteborg med släkten. Vi går på musikal (Jesus Christ Superstar med Ola Salo i huvudrollen) och bor på hotell. Gothia Towers, till och med. Lyx!
 
Någonstans under våren eller sommaren skulle jag hemskt gärna vilja klämma in en Londonresa också, men vi får väl se. 
 
Och innan vi förstår vad som har hänt så är det Augusti och Doktorn kommer tillbaka. 
 
Jo. 2014 blir nog ett bra år. 
Dagbok, Doctor Who, Resa, TV | Benedict Cumberbatch, Christopher Eccleston, Doctor Who, En Skam, Jenny Stoned, Jesus Christ Superstar, London, Magnus Betnér, Mark Gatiss, Martin Freeman, Matt Smith, Ola Salo, Peter Capaldi, Sherlock, Sherlock Holmes, Soran Ismail, Steven Moffat | | 2 kommentarer |

Hej.

Tänkte att jag hade jättemycket att skriva, men tydligen inte. Tydligen nästan ingenting. 
 
Julklappsshoppat klart, och slagit in allting. Duktigt. 
 
Köpte inte ens något till mig själv i stan, bortsett från två enkla svarta linnen. Men de räknas inte riktigt för de är tråkiga. 
 
Sovit dåligt har jag gjort också, och är stel och spänd i hela kroppen. 
 
Imorgon ska jag nog stationera mig hos pappa större delen av dagen, och umgås med min katt. 
 
Och sen är det måndag, och då ska jag för en gångs skull jobba. 
 
Sen! Sen är det julafton. Och jag är ledig hela dagen, och det ska bli så himla skönt. :)
 
Det här blev ett jättedåligt inlägg. Hejdå. 
Dagbok | | En kommentar |

Fina dagar.

Mitt i stressen och kylan och mörkret finns det ändå plats för ljus och skratt. 
 
Idag blev det till exempel ett par timmar på Tullen. Burgare och brownies. Fast inte samtidigt. Och härligt sällskap, framförallt. 
 
Igår var jag på GeKås, och där var faktiskt väldigt lugnt. Trevlig överraskning! Dessutom hittade jag ett gäng billiga BluRayfilmer (fyra för en hundring), och en superfin tunika/klänning från Bondelid för mindre än halva priset. Det lönar sig att kolla i affärerna utanför GeKås också... 
 
Nu har jag sett senaste How I met your mother, och trots att den här säsongen känns utdragen och tråkig så blev jag jätteglad av det här avsnittet. Det var så nära att Ted och mamman faktiskt träffades. Så himla nära. 
 
Jättesnart kommer det nytt Doctor Who, det är bara åtta dagar kvar. Det gör mig också glad! ...och ledsen. För Moffat sa att han kommer krossa våra hjärtan och förstöra julen med det här avsnittet. Fast jag tänkte faktiskt bara fokusera på glada och positiva saker idag, så strunt i det. Det är ju roligt att vi kommer få se mer av Capaldi än bara halva hans ansikte. Förhoppningsvis. 
 
Och så är det inte alls speciellt långt kvar till säsong tre av Sherlock! Åh, vad jag har längtat och väntat och längtat och väntat. Hur gjorde han det? Hur kommer John ta nyheten? Varför har John mustasch? Många saker att fundera över. 
 
Ännu en glädjande tv-nyhet är att tv4 den här veckan visar The Escape Artist "med David Tennant från Broadchurch." Jag hann inte se första avsnittet idag, men det ligger på tv4play i en vecka, som tur är. Jag ska nog hinna med det. 
 
Smådrömmer lite om att smyga iväg till London en helg i januari. Där går två pjäser jag vill se - American Psycho med Matt Smith i huvudrollen, och Coriolanus med Tom Hiddleston och Mark Gatiss. Jag tror inte det finns biljetter kvar till någon av dem, men jag fortsätter drömma ett tag till ändå. Det kostar ju inget. 
 
Tänk att jag kunde skriva ett helt blogginlägg med bara glada och positiva saker! Inte ett enda gnäll. Jag är riktigt imponerad själv. 
Dagbok, Doctor Who, TV | American Psycho, Benedict Cumberbatch, Broadchurch, Coriolanus, David Tennant, Doctor Who, GeKås, How I met your mother, Mark Gatiss, Martin Freeman, Matt Smith, Peter Capaldi, Sherlock, Steven Moffat, The Escape Artist, Tom Hiddleston | | En kommentar |
Upp