Fantastisk usel vecka det här.

Den började bra! Verkligen. Med ett jättebra Breaking Bad - det näst sista. Och, ja. Det var väl det som var bra. Kände mig lite krasslig, och kanske lite bakbakfull efter lördagens äventyr (...), men inget att hänga upp sig på. Fick veta att jag skulle vara hästvakt onsdag kväll och torsdag morgon. Halvkul, men överkomligt. 
 
Tisdagen kände jag mig sämre, så jag tog det lite lugnt på jobbet. 
 
I onsdags började jag känna mig riktigt kass. Men jag var ju inte den enda som var dålig, och om jag gick hem tidigare skulle ju mina uppgifter hamna på nån annan. Kunde i alla fall gå en stund innan jag egentligen skulle sluta, med dåligt samvete... Och när jag tog in hästarna på kvällen kände jag mig hemskt ynklig. På vägen hem fick jag ett telefonsamtal, då jag fick reda på att farfar var sämre, och pappa och farbröderna skulle börja vaka. 
 
På torsdagmorgonen kände jag mig riktigt pigg, bara lite tjock i halsen. Gick upp tidigt, gick till stallet och matade, släppte ut, och mockade. Gick hem igen och duschade, och hann precis lagom till jobbet. Och ungefär då kom febern och allt sånt mysigt ikapp mig för dagen. Kämpade mig ändå igenom mina timmar i kassan, och fick skäll av en kompis för att jag var på jobbet. "Kommer du hit imorgon får du stryk." Med kärlek. Så jag lovade att sjukanmäla mig. Klockan fyra kom min förbokade ersättare, och jag gjorde mig klar att åka på kalas - för lillebror fyllde år! God mat, bra sällskap, god dessert, jag och Nova spelade Alfons. Sen var jag helt slut. 
 
I fredags levde jag på tabletter. Och mat också, men mest tabletter. Alvedon, Ipren, Bisolvon, Zyx. Och Nasin. Nån gång mitt på dagen fick jag ett sms av pappa, han skrev "Ring mig..." och jag visste precis vad det gällde. Så jag samlade mig en minut eller så, och sen ringde jag och fick höra att "det var klart" och farfar var borta. Febrig, sorgsen, lättad. Största ansträngningen på hela dagen var när jag skalade potatis och kokade upp, och efter det var jag helt slut. 
 
Igår. Då var det lördag. Orkade gå till soprummet och tvättstugan, och diska. Resten av dagen var det filt, soffa, och tofflor. Och te och godis och mitt älskade Netflix. 
 
Idag har jag tvättat. När jag skulle hämta min sista laddning i maskinen så var golvet översvämmat. Försökte torka upp vattnet med en kass mopp, och råkade ta sönder mopphinken. Ställde tillbaka den och låtsades som det inte var jag. Så om någon frågar så var den sån när jag kom dit... Har i alla fall känt mig lite bättre idag. Ingen feber och inget halsont. Bara den där härliga hostan, och en rinnande näsa. 
 
Som grädden på det satans moset så lyckades jag maxa min surfvolym för den här månaden nu ikväll, så det blir jättebesvärligt för mig att se SISTA Breaking Bad imorgon. 
 
:(
 
Så. Det här var ett riktigt dåligt inlägg. För jag har haft en riktigt dålig vecka. 
Dagbok | | En kommentar |

Den ultimata TV-listan

Jag fick ett önskemål, om att jag ska skriva om de tre viktigaste serierna som man måste se. Och det gör jag så gärna, förstås. :)
 
Utan inbördes ordning kommer här de tre serier som jag anser att "alla" borde se.
 
LOSTDet finns inte riktigt något som kan mäta sig med LOST. Detta fantastiska äventyr som styrde mitt, och många andras, liv under sex spännande säsonger. Skaparna (framförallt Damon Lindelof verkar det som) har fått ta emot oerhört mycket kritik för att de "bara hittade på under tiden serien gick", och för att de lämnade för många frågor obesvarade. Den första punkten känns helt irrelevant (många serier utvecklas och skrivs om under tiden de går, varför spelar det någon roll?), och den andra är egentligen inte helt sann. Vi fick faktiskt svar på det mesta. Pay attention. Dessutom var det inte mysteriet som var kärnan i serien, det var alltid karaktärerna som drev serien framåt. Slutet (och stora delar av sista säsongen) har också blivit starkt kritiserat, men det beror i många fall på en missuppfattning. Här är en väldigt bra intervju med Damon, han pratar om slutet efter ungefär sex minuter men hela videon är sevärd. Spoilers, uppenbarligen. 
 
 
 
Game of ThronesUtan tvekan en av de bästa serier som gjorts. Man rycks med i handlingen, känner alla möjliga olika känslor för karaktärerna, och glömmer av att det är fantasy - tills det plötsligt dyker upp drakar och jättar och ... zombies. En serie som växer varje gång man ser om den, för det är alltid något man upptäcker att man missade förra gången. Ofta är det omöjligt att förutse vad som kommer hända, för ingen är säker. Ingen. 
 
 
 
Breaking BadBerättelsen om en helt vanlig amerikansk familjefar som plötsligt började framställa och sälja stora mängder droger för att finansiera sin cancerbehandling och för att kunna ge familjen en säker levnadssituation efter hans död. Den korta versionen; allt går inte smärtfritt. Den långa versionen; se serien! Om inte annat så för att uppleva fantastiskt snygg scenografi och symbolik. 
 
 
 
Men mitt TV-hjärta rymmer så mycket mer! Så här kommer en längre lista (som säkert kommer byggas på), med andra serier som jag följer (eller har följt) - av en eller annan anledning. 
 
Doctor WhoMin favorit. Kvalitetsmässigt är den ganska ojämn, och därför platsar den inte bland de tre bästa. Doktorn är en Time Lord, en alien. Han är över tusen år gammal och har haft elva olika ansikten. Han har en TARDIS (Time And Relative Dimension(s) In Space), och i den reser han i både tid och rum. Med sig ombord har han, nästan alltid, en assistent/vän/companion (ofta en ung tjej från moderna England) för att hjälpa/stjälpa/hålla honom sällskap. Serien har gått till och från i femtio år, men lyckas fortfarande vara underhållande och spännande. Mycket hjärta. 
 
Torchwood. Borde kanske inte egentligen vara så högt upp på listan, för kvalitets- och skådespelarmässigt är den bara medelmåttig, men den är som en systerserie till Doctor Who, och följer en av karaktärerna efter att han träffade Doktorn och ... förändrades. De två första säsongerna liknade en kriminalserie med aliens, den tredje var som en miniserie med mycket mörkare ton än de två första, och den fjärde kändes som en amerikansk scifi-serie som lånat Torchwoodgänget. 
 
True BloodDet började så bra. De första säsongerna var verkligen, verkligen jättebra. Men för varje säsong gled de längre och längre ifrån handlingen i böckerna av Charlaine Harris. Och ju mer handlingen ändrades, desto mer konstig blev serien, och de senaste säsongerna har delvis känts som någon typ av våldskomedi vars högsta prioritet är att förlöjliga vampyrer och andra övernaturliga varelser. Nästa säsong blir den sista, och det tycker i alla fall jag är jätteskönt.
 
The Walking Dead. BRAAAINS! Åh, zombies och splatter. Ännu en serie som började fantastiskt bra, men tappade mycket av sin appeal nånstans på vägen. Det blev för utdraget, för mycket syrsor, för mycket lågmält prat. Vi vill se Daryl och Glen döda zombies!
 
Being HumanEn av många serier jag hittat på Netflix (ni borde testa - första månaden gratis!). En vampyr, ett spöke, och en varulv försöker leva som normala, levande människor i Bristol (och senare Barry i Wales). Det går sådär. En dramakomedi som vilken som helst - fast med lite mer mörker och övernaturligheter. 
 
MisfitsEtt gäng ungdomar som hamnat i trubbel av olika anledningar är dömda till samhällstjänst. De träffas av blixten under en mystisk storm, och får alla någon typ av superkraft. Allt går snett. Jag har faktiskt bara sett de första tre säsongerna, så säsong fyra (och kommande säsong fem) kan jag inte uttala mig om.
 
SkinsUtspelar sig, som Being Human, i Bristol. Man får följa ett gäng tonåringar under de två sista åren i skolan. De knarkar, festar, har sex, är våldsamma, råkar ut för olyckor, och när två år gått får man ta farväl av dem och lära känna ett nytt gäng. Den senaste (sista?) säsongen utspelar sig ett antal år efter skoltiden, och man får se hur det gick för tre av karaktärerna. Stundtals mörkt och jobbigt. 
 
SherlockHär kan det inte behövas någon grundlig introduktion, precis. Sherlock Holmes och John Watson bor, förstås, på 221B Baker Street, men de lever i vår tid - med allt vad det innebär. Hittills har det gått två säsonger med tre 90-minutersavsnitt vardera, och det är klassiska A. C. Doyle-historier med modern twist som gäller. Riktigt smart serie. Fantastiskt skådespeleri. Tål att ses igen och igen och igen. 
 
BroadchurchBrittisk kriminalserie från i våras som jag egentligen började se enbart för att David Tennant och Arthur Darvill från Doctor Who var med i den. Serien handlar om en liten småstad där en elvaårig pojke plötsligt hittas död på stranden. Ingen är fri från misstankar. Många har mörka hemligheter. Plus att prästen är söt. 
  
CommunityUnderbar komediserie som utspelar sig på Greendale Community College (typ Komvux), där man får följa en hel rad av udda personligheter. Abed har asperger. Troy är dummare än tåget. Pierce är en rasistisk gubbstrutt. Mängder av pop culture references - bland annat en alldeles egen hyllningsparodi på Doctor Who.
 
GleeJag trodde att Glee bara var en lätt, färgglad, fluffig serie med mycket musik och körsång. Så fel jag hade... Den har visserligen alla de egenskaperna, men där finns också mycket smärta, mycket mobbing, utanförskap, trasiga människor, och trots att mycket är förutsägbart och klyschigt så överraskas man ofta. Dessutom var Matt Bomer med i ett avsnitt, så.. Win. 
 
Under The DomeDen här borde egentligen inte ens få vara med på min lista, men jag har ändå följt serien under sommaren, så jag har nästan inget val. Boken Under The Dome, av Stephen King, är en riktig tegelsten. En lång, spännande historia om en vanlig liten stad som plötsligt blir avstängd från resten av världen när ett mystiskt kraftfält dyker upp från ingenstans. Serien handlar om samma sak, men utan allt som var bra med boken. De har tagit alla huvudkaraktärerna från Kings bok och förändrat dem totalt, gjort dem dumma och totalt ologiska. Skådespelarna är pinsamt dåliga, speciellt de yngre. Så den här serien bör ni inte se. Jag kommer nog fortsätta, med skämskudden i högsta hugg. 
 
The OfficeFör enkelhetens skull får båda versionerna rymmas under samma namn. Både det brittiska originalet, och den amerikanska remaken är absolut sevärda, av olika anledningar. Originalet, med Ricky Gervais och världens sötaste Martin Freeman, är kanske mer verklighetstroget och mer jobbigt pinsamt på vissa ställen. Och väldigt brittiskt. Den amerikanska versionen är, förstås, väldigt amerikansk. Steve Carrell är underbar som underbegåvad chef, och John Krasinski lyckas på något sätt vara ännu sötare än Freeman. Jag har flera gånger läst att alla som jobbar på kontor lär känna igen sig i serien, men vet ni vad? Jag tror inte det krävs ett kontor. Jag tror att det bara behövs en arbetsplats där man jobbar tillsammans med andra människor. 
 
How I met your Mother. Jag är inget stort fan av sitcoms, speciellt inte Chuck Lorre-varianten, men HIMYM är lite annorlunda. Karatärerna är inte överdrivna klyschor som i så många andra serier, utan går faktiskt att relatera till, för det mesta. Åtminstone en del av dem. Överdrivet är det dock mest hela tiden, men på ett sätt som inte riktigt finns i andra laughtracksitcoms. Marshall, Ted, Lily, och Robin känns nästan som verkliga personer som man faktiskt gillar - på riktigt. Barney är i en klass för sig själv, men börjar nu mot slutet bli lite mer lättsmält och relaterbar. 
Den ultimata TV-listan, Doctor Who, TV | Arthur Darvill, Being Human, Breaking Bad, Broadchurch, Community, David Tennant, Doctor Who, Game of Thrones, Glee, How I met your mother, Jason Segel, LOST, Matthew Bomer, Misfits, Sherlock, Skins, Stephen King, The Office, The Walking Dead, Torchwood, True Blood, Under the Dome | | 2 kommentarer |

Regn och Glee.

Idag tog jag årets kanske mest omysiga promenad, till och från stallet i det äckliga regnvädret. Mina s.k. regnkläder var inte alls speciellt vattentäta, så efter sammanlagt ca. 4 kilometers promenad och tjugo minuters fodervakt i hagen var jag totalt genomblöt när jag kom hem. Skorna var så smutsiga och blöta så jag tog med dem in i duschen och spolade rent dem. Funderade på om jag skulle bädda med ren halm i boxarna och låta hästarna stå inne under dagen, men jag fick knappt komma nära dem så jag antog att de trivdes i hagen. Och sen blev det ju fint väder. 

Hann ganska precis tvätta, äta pannkakor, och se på senaste Breaking Bad (more on that later) innan Loke slutade skolan. Han såg lite LOST och jag hängde tvätt, bytte kläder, sminkade mig (vilket nu för tiden är helt begränsat till mascara och lite ögonbrynsvax - undrar om jag glömt hur man sminkar sig eller om jag egentligen aldrig vetat hur man gör...?), och sen gick vi till busshållplatsen. 

Kungsmässan idag: Buffé på Rice Market, skor på Stadium, ett par filmer på Rocks (som om jag kunde shoppa utan att köpa film... Dessutom har jag ju Bluray-spelare nu, så jag får ju bygga på min samling med lite BD-filmer.). Lite annat också, men jag köpte faktiskt inget annat. 

Vi tog lite nachos på Lill-Amandas också, innan vi åkte hem. Jag orkade typ fem. Fortfarande mätt. 
Hemma möttes vi av mamma som missuppfattat tiden, så hon följde med in en stund så Loke hann se klart LOST-avsnittet innan han åkte hem. 

Nu ikväll har jag sett på Glee. Och chattat och sms:at arton gånger mer än vanligt, ungefär. 

---

Breaking Bad alltså. Det är så sjukt bra nu. Avsnittet idag var så fantastiskt spännande, sorgligt, jobbigt, snyggt. Vet inte ens om jag kan skriva något mer än så, för jag vill inte spoila en enda detalj. Ville egentligen ha en av replikerna som titel till det här inlägget, men bara det skulle förstöra så mycket. Jag säger som tomaten som gick över vägen; come on, catch up! Och vi är så nära slutet nu. Två avsnitt kvar. Om två veckor är det slut. Får samma känslor som när sista säsongen av LOST sändes. Jag kommer sakna det så himla mycket, och jag vill inte att det ska vara slut, men samtidigt önskar jag bara att det var över nu... 

Läste i alla fall någonstans (antagligen på reddit) att Aaron Pauls favorit-"Bitch" uttalades i det här avsnittet, och när jag hörde ordet förstod jag precis varför. Solklart. 

God natt. 
Dagbok, Häst, TV | Aaron Paul, Breaking Bad, Glee, Kungsbacka, Kungsmässan, LOST | | Kommentera |
Upp